"Gör om, gör rätt."

Det är aldrig som det ser ut att vara.
Men det är exakt vad det är.
Ljug om någonting annat som hade kunnat vara sant och kanske också är det.
Dölj den ena smärtan med den andra.

Det gör ont att växa upp, jag har inte blivit förberedd på detta.
Ta ansvar, "uppföra" sig vuxet.
Hur ska man kunna uppföra sig vuxet om alla vuxna man känner uppför sig barnsligt?

Kanske borde man stänga in sig i en månad och bara vara hemma?
Kanske borde man lära sig att alkohol inte löser någonting, dock i min värld löser den allt och även förstör allt.
Kärlek hit, kärlek dit.
Kanske man borde blunda, ignorera omvärlden.
Kanske borde man begrava sig i böckernas värld återigen.
Kanske, men bara kanske, borde man skärpa till sig, återigen sukta för livet som att det är värt något, för det är det ju faktiskt.
Kanske borde man inte se alkoholen som sin bästa vän.
Kanske är detta bara skitsnack, som vi alla är fulla av.

Jag saknar sammanhållningen.
Gemenskapen, den är som bortblåst, eller ja har väl varit rätt länge.

"öl, öl, öl, öl" är det ordet ni hör mig säga mest, allt detta prat om öl.
Inget prat om vänskap, inget prat om livet och döden, inget prat om dagens politik, inget prat om "vanliga" saker (vad nu det är),
utan alltid detta prat om öl.
Tröttnar ni aldrig på det?
Det jag sa igår tiger, det stämmer men jag hade aldrig erkänt det om det inte var du och jag inte var full.
Och även om jag sa det, så handlade det inte heller om de.
Jag är så otroligt rädd för att bli ensam.
Bli lämnad i en kaotisk hög på golvet.

Jag ser all konstgjord lycka, överallt och ingenstans.
Jag ser framför mig hur den tar slut, och ni alla droppar gigantiskt mycket blod.
Jag ser hur ni faller isär, ni vet inte vad som är vad och vad som är vad.
Jag ser även att jag, bara kommer att stå och titta på, när männskligheten faller.


Ett problem vi alla har, är att vi är rädda att be om hjälp.
Be om ett öra att få låna, be att bara för en sekund få vräka ur dig allt som tynger dig.
Vem gör sådant nu för tiden?
Nu har vi alla våra egna sätt att trycka ner känslor,
vissa dricker andra knarkar.
Vissa knullar medans andra blir knullade.
Vissa skär sig andra dunkar huvudet i väggen.
Vissa sover oerhört mycket andra sover inget alls.

Alltså, inget sätt är fel eller rätt.
Vi har alla våra egna värderingar, vilket jag anser är bra.
Alla har vi åsikter om både det ena och det andra.
Oavsett vilket av sätten du gör, så skadar du dig själv.
Har du aldrig haft ångest efter en fylla, efter ett ligg, efter en avtändning, efter såren på din arm..?
Vad omvärlden tycker om dig, spelar dig kanske inte så stor roll.
Men just jag har blivit kallad alkoholist både av den ena och den andra, men de dom inte förstår är att när de kallar en sådant, blir man ännu mer taggad till att dricka, det är ju inte direkt så att du bara lägger ner ölen.
När någon säger du ska inte knulla runt för mycket, du blir klassad som hora.
Ingenting att se framemot, men du kanske blir taggad för att visa att det är ditt liv, ingen annans.
Oavsett, ni som säger sådana saker har alltid, ALLTID saker att dölja själva, det tvekar jag inte en sekund på.

Om du är så jävla tragisk att du måste klaga på andra, rensaka dig själv istället.
Du är knappast perfekt, du är ingen jävla ängel.
Och om vi sedan frågar "Var det värt det",så är antagligen svaret nej för de flesta.

"Vi gråter bara på fyllan", kanske det är därför vi gråter på fyllan.
Man kanske inte borde trycka undan sina känslor jämnt och ständigt,
för en gångs skull kanske vi borde släppa ut dem nyktra.

Känslomix; feting ångest, nedstämd, likgiltlig (trots att jag har åsikter om allt som man kan ha åsikter om), ensam.
För mycket känslor att kunna hantera, att orka ta itu med.
Så jag antar att vi kommer fortsätta våra liv, med att dricka bort smärtan, få ångest dagen efter och nästa vecka är vi på igen.
I en cirkel, om och om igen.

Det är sjukt att man kan älska en människa, och sedan bara låta den "vara ifred" när man gjort slut/glidit ifrån varandra eller vad nu som kan ha hänt.
Känns konstigt, att älska en människa kan vara något av det svåraste man kan göra.
Jag vet inte hur det är med er, men de jag älskar, älskar jag oavsett om jag vill det eller inte.
Jag kan inte styra över mina känslor, hör man många säga.
Men borde man inte kunna det? Man borde med hjälp av sitt beteende kunna ändra sin känslor?
En person som betytt så mycket i ditt liv, kan du väl inte bara sluta älska?
Visst kan känslor osv svalna, men har du någonsin älskat en människa mycket, eller överhuvudtaget?
Då gör du väl det oavsett vad som händer?
Jag vet inte, detta känns mest som dravel för att jag inte kan uttrycka mig på det sättet jag vill, finner inte de rätta orden, de rätta meníngarna.


Kärleken väntar?
Vart finnes den då, kanske du icke skall jaga den.
Kärlek är antagligen mycket djupare än vad vi egentligen förstår.
Frugan, du tror att du förstår mig och på ett plan gör du nog det jävligt bra.
Men jag är så mycket mer komplicerad än vad du tror, kanske inte just komplicerad men djupare.
Jag säger en sak och menar en annan, ibland vet jag att du förstår.
Och jag vet att "varför inte säga allt rakt ut", tänker du?
Vilket jag alltid brukar göra annars, förutom när de handlar om känslor.
Eller vänta, när fan handlar det inte om känslor?
Jag pratar i koder ibland, men det är för att jag är rädd för sanningen, eller är det sanningen jag är rädd för?
Jag är rädd att du eller någon av dem jag älskar, ska tycka att "fan vad patetisk hon är" och gå.
Jag är expert på att skriva vad jag känner, men i verkligheten får jag tunghäfta.
Men mest av allt är jag rädd att förlora er, dig.

Man tar allting så jävla allvarligt, vilket man inte borde.
Livet är en lek, lek tillbaka så jävla orättvist du kan.
Varför alltid spela efter livets regler?
Varför inte leka lite dödsboll?

Man vill så mycket, den enda jag egentligen känner som gör något åt saker är Judehanna.
Du är så mycket "starkare" än oss andra, men samtidigt så mycket "svagare".
Hur fan det nu hänger ihop, det vet jag inte.
Hursomhelst, så gör du så att saker händer.
Du sitter inte på din röv, som vi andra, och väntar på att saker ska hända.
Du handlar, vi andra är passiva och dumma i huvudet?
Du har en uppgift, gör den.
Eller som Lena säger:
"Gör om, gör rätt"

Det är kanske livet?
"Gör om, gör rätt"?
Kanske man borde ha lite mer stake i sig.
Kanske man borde sluta bry sig om saker.
Kanske man borde supa bort livet?
Ni ser, nu är jag där igen.
Denna alkohol alltså.

Kurt är fin.
Det är du.
Och oavsett vad jag kallar dig, gubben, så är du ljuset i mörkret.
Kaninalainen <3

Och är du här, vill jag att du ska gå.
Är du inte här, vill jag att du ska komma.
Hur fan funkar ens hjärnkontor egentligen?
Jag har så mycket att ge, men jag ger dig så lite.

Ensam är stark, stämmer det?