Och jag är en skitstövel.

Det var som att de aldrig hade varit på något annat sätt, fast inbillningen fanns där redan från början.

Vi har bara varandra.
Kurt, du är bäst.

Manlig kärlek, ge mig?

Fuck this.

Älskar/Hatar är så starka ord, men vi använder dem jämnt.
Du hatar det enda du hatar det andra, du älskar det tredje och det fjärde.
Du ogillar aldrig något, du gillar aldrig något.
Utan det är alltid dessa starka ord, hata och älska.

Idag fick jag utskällning för att jag hade jobbat av någon som inte borde gett mig utskällning.
Först säger ni att vi ska söka jobb, sen när vi väl har jobbat klagar ni på oss?
Jag skiter fan i ens söka jobb snart.
Ska de vara på det sättet kan det ju lika gärna kvitta.

Och i onsdags var det hemskt, jag började nästan gråta för att jag inte ville gå till af.
Det är illa att ett ställe som ska hjälpa en får en att må psykiskt dåligt.
Jag HATAR arbetsförmedlingen, det är fan det värsta jag vet.
Att få en klump i magen och att bli helt skakig innan du går dit, det ska inte vara så.

Jag är så less på att vara arbetslös, att vara värdelös och att vara en lägre ställd människa.
Det är inte kul.

Och jag vet inte. Livet just nu känns som en stor fet jävla baksmälla.
Allting känns drygt, värdelös och bara helt skit.
Ska försöka fokusera på saker.
Och att jag vaknar halv sex varje morgon utan anledning är skumt.

Idag skulle jag och tiger egentligen fixat ett bidrag som kanske skulle gett oss sommarjobb. Vi ska tydligen göra det imgorgon.
Ena stunden nykter, nästa stund full.
Jag vet inte, kanske behövs det en paus.
Jag har tänkt, jag klarar inte av dig när du är full.
Jag fattar inte varför du vill dricka med mig när jag är full.
Jag slår dig, biter dig, skäller ut dig?
Vad är det egentligen för relation.
Kanske borde vi ha en fyllepaus från varandra.
Vi glider isär, jag vet inte.
Ärligt talat, så vet jag inte vart någonting är påväg.
Kanske är detta bara svammel för att skydda mig själv för att bli lämnad ensam.
Jag vet inte.
Antar att jag alltid kräver för mycket av folk, och blir besviken när ingen kan leva upp till kraven.
Jag vet dock inte vilka kraven är.
Någonting pågår i min hjärna, hade ju varit trevligt att veta vad.


Lägg mig ner och dö.
Och jag kan visa er skratt, leenden. Ni ser inte igenom det, ni ser inte fasaden.
Frida gör alltid det.

Åh, var med frugan idag.
Och det var underbart, har nog inte skrattat så mycket på väldigt länge.
Det var bara, nam nam att träffa dig alltså.
Du får mig att må bra, tack.

Och vi fixar allt, på vårat sätt, hur det går märker vi.
Någonting att jobba för, det vet du.

Funderingar.

Jag tror att du hade varit något intressant att utforska, men då vill jag göra det på rätt sätt för en gångs skull.

Oavsett, det skadar aldrig att försöka?
Mer spänning i tillvaron bara, är ju alltid något.

Kurt bygger upp min fantasivärld och han gör det pretty good.

The game of life

Jaha, så var det torsdag.
Har inte denna veckan gått något fruktansvärt fort?
Har faktiskt varit skönt att bara hemma.
Har hittat en ny musik upptäckt; Nick cave.

"On the second day he came with a single red rose
Said: "Will you give me your loss and your sorrow"
I nodded my head, as I lay on the bed
He said, "If I show you the roses, will you follow?"

Så bra musik alltså.

Så läget annars då?
Jo tack det är faktiskt bra just nu.
Just idag har varit en väldigt bra dag.
Färgade håret rosa igår, tror de beror rätt mycket på det.
Känner mig normal, känner mig så som jag vill känna.
Alltså, allt hänger ju inte på håret, men ja en relativt bra dag.

Jag funderar över saker och ting, gör du också det?
Är du en funderare?
Hade du och jag kunnat ha djupa diskutioner mellan liv och död?
Super du bort dina tankar med alkohol?
Är alkohol en del av ditt liv?
Skulle vi kunna göra tokiga upptåg på fyllan?
Älskar du att leva dig in i böckernas värld?
Vi hade kunnat ha bokstund, bara du och jag.
Är du helt inne i filmen, du ser?
Vi hade kunnat se på film tillsammans, ingen som stör den andra.
Jag önskar innerligt att någonstans, finns du.
Vem är du? Finns du ens?

Ja, det var lite tankar idag.
Just det, jag saknar min fru som innihelvete.
Jag vet inte vad som händer.
Men det känns inte bra.
Jag saknar dig, frugis.
Antar att du inte är påväg någonstans, jag behöver dig mer än vad du tror.
Kom hit och knulla min dörr snart?

Det är lustigt det här med vänskap.
Hur många chanser är du beredd att ge din vän?
Två? fler?
Är en intressant fråga.
"Alla förtjänar en andra chans." - Är det säkert?

Kurt bygger upp min fantasivärld, och han gör det pretty good.

Undrar om man blir förstörd i huvudet att inte umgås med någon.
Man borde bli det.
Oavsett, vad babblar jag om?
Nu ska jag gå ut och röka,
men..
jag ställer samma fråga åter igen, är det bara inbillning eller håller jag på att bli lik dig?

The game

Lita inte på någon.
Varför måste man bry sig så jävla mycket om allt.
Om jag vill göra någonting borde jag väl få göra det utan tjafs.
Om jag vill lägga ut pengar på en kanske helt värdelös sak, låt mig göra det.
Nu känns det fett ovärt.
Måste ni alltid få en att tänka till.
Varför inte bara alltid köra på impulser?
Jag vill vara någon annan.

"Hur mår du?
- Bra"
Alltså, vi kan ljuga för alla, även för oss själva, det håller dock inte i längden.
Varför bara fråga en kort fråga över msn, när vi alla vet att vi alla ljuger om svaret?
Det har jag aldrig förstått, är det vett och etikett att fråga hur folk mår, borde man väl fan bry sig mera.
Därav anledning. Säkert?
Och jag tror inte ni känner mig så jag vill att ni ska känna mig.
Jag tror dock att jag inte hade uppskattat om ni kände så heller.
Så ja, dubbelmoral?

Det känns underbart att se dig friskare.
Men jag tror inte på mirakel.
Jag älskar dig och tror på dig.
Ledsen att jag svek dig, att jag inte orkat bry mig de senaste.
ska försöka bättra mig.

Ska det vara så jävla svårt att förstå verkligheten?

Den jävla ensamheten förtär mig.

Man gave names to all the animals

Igen och igen och igen och igen.
Always.
Och den där känslan är där återigen, det var längesen nu.
Så försvinn igen, du hör inte hemma i min värld.

Vem känner mig? Gör du? Gör jag?
Jag tror inte ni gör det, men det kanske ni gör.
Det var enklare förr när det enda bekymmret man hade var att hitta livslängtan.
Och man var arg på allt, det är väl jag fortfarande, men förr så orkade man engagera sig.

Så vart är jag påväg?
Är jag påväg med någon eller är jag ensam?
Everything just falls apart.

Way.

"Det som startar sött, slutar bistert.
Det som startar bistert, slutar sött."

Psykvård, pest eller kolera?

Det är "underbart" att se allas psyken vandra neråt, men jag vet att de också kommer vandra uppåt så småningom.
Eller jag hoppas det iaf.

Och vi kan alla ljuga hur jävla mycket vi vill, för att dölja sanningen.
Men den kommer alltid komma ut till slut, oavsett.
Ljug för dig själv, tills du ligger och krälar på marken.

Psykvården vill jag ge en fet jävla snyting, bombadera hela deras jävla anläggning.
För vad fan gör de där?
Sitter och runkar?
Inte fan hjälper de folk iaf.
Spotta och fräs på dem jävlarna.
Ni ska kalla er psykologer, läkare?
Fan äre ett skämt, nemen visst jag är ju för fan historialärare?
Lika troligt liksom.

Snart är det fredag och då får man dricka öl, om man hade haft några pengar..
Det får jag lösa på något sätt.

Give me som love?

"Gör om, gör rätt."

Det är aldrig som det ser ut att vara.
Men det är exakt vad det är.
Ljug om någonting annat som hade kunnat vara sant och kanske också är det.
Dölj den ena smärtan med den andra.

Det gör ont att växa upp, jag har inte blivit förberedd på detta.
Ta ansvar, "uppföra" sig vuxet.
Hur ska man kunna uppföra sig vuxet om alla vuxna man känner uppför sig barnsligt?

Kanske borde man stänga in sig i en månad och bara vara hemma?
Kanske borde man lära sig att alkohol inte löser någonting, dock i min värld löser den allt och även förstör allt.
Kärlek hit, kärlek dit.
Kanske man borde blunda, ignorera omvärlden.
Kanske borde man begrava sig i böckernas värld återigen.
Kanske, men bara kanske, borde man skärpa till sig, återigen sukta för livet som att det är värt något, för det är det ju faktiskt.
Kanske borde man inte se alkoholen som sin bästa vän.
Kanske är detta bara skitsnack, som vi alla är fulla av.

Jag saknar sammanhållningen.
Gemenskapen, den är som bortblåst, eller ja har väl varit rätt länge.

"öl, öl, öl, öl" är det ordet ni hör mig säga mest, allt detta prat om öl.
Inget prat om vänskap, inget prat om livet och döden, inget prat om dagens politik, inget prat om "vanliga" saker (vad nu det är),
utan alltid detta prat om öl.
Tröttnar ni aldrig på det?
Det jag sa igår tiger, det stämmer men jag hade aldrig erkänt det om det inte var du och jag inte var full.
Och även om jag sa det, så handlade det inte heller om de.
Jag är så otroligt rädd för att bli ensam.
Bli lämnad i en kaotisk hög på golvet.

Jag ser all konstgjord lycka, överallt och ingenstans.
Jag ser framför mig hur den tar slut, och ni alla droppar gigantiskt mycket blod.
Jag ser hur ni faller isär, ni vet inte vad som är vad och vad som är vad.
Jag ser även att jag, bara kommer att stå och titta på, när männskligheten faller.


Ett problem vi alla har, är att vi är rädda att be om hjälp.
Be om ett öra att få låna, be att bara för en sekund få vräka ur dig allt som tynger dig.
Vem gör sådant nu för tiden?
Nu har vi alla våra egna sätt att trycka ner känslor,
vissa dricker andra knarkar.
Vissa knullar medans andra blir knullade.
Vissa skär sig andra dunkar huvudet i väggen.
Vissa sover oerhört mycket andra sover inget alls.

Alltså, inget sätt är fel eller rätt.
Vi har alla våra egna värderingar, vilket jag anser är bra.
Alla har vi åsikter om både det ena och det andra.
Oavsett vilket av sätten du gör, så skadar du dig själv.
Har du aldrig haft ångest efter en fylla, efter ett ligg, efter en avtändning, efter såren på din arm..?
Vad omvärlden tycker om dig, spelar dig kanske inte så stor roll.
Men just jag har blivit kallad alkoholist både av den ena och den andra, men de dom inte förstår är att när de kallar en sådant, blir man ännu mer taggad till att dricka, det är ju inte direkt så att du bara lägger ner ölen.
När någon säger du ska inte knulla runt för mycket, du blir klassad som hora.
Ingenting att se framemot, men du kanske blir taggad för att visa att det är ditt liv, ingen annans.
Oavsett, ni som säger sådana saker har alltid, ALLTID saker att dölja själva, det tvekar jag inte en sekund på.

Om du är så jävla tragisk att du måste klaga på andra, rensaka dig själv istället.
Du är knappast perfekt, du är ingen jävla ängel.
Och om vi sedan frågar "Var det värt det",så är antagligen svaret nej för de flesta.

"Vi gråter bara på fyllan", kanske det är därför vi gråter på fyllan.
Man kanske inte borde trycka undan sina känslor jämnt och ständigt,
för en gångs skull kanske vi borde släppa ut dem nyktra.

Känslomix; feting ångest, nedstämd, likgiltlig (trots att jag har åsikter om allt som man kan ha åsikter om), ensam.
För mycket känslor att kunna hantera, att orka ta itu med.
Så jag antar att vi kommer fortsätta våra liv, med att dricka bort smärtan, få ångest dagen efter och nästa vecka är vi på igen.
I en cirkel, om och om igen.

Det är sjukt att man kan älska en människa, och sedan bara låta den "vara ifred" när man gjort slut/glidit ifrån varandra eller vad nu som kan ha hänt.
Känns konstigt, att älska en människa kan vara något av det svåraste man kan göra.
Jag vet inte hur det är med er, men de jag älskar, älskar jag oavsett om jag vill det eller inte.
Jag kan inte styra över mina känslor, hör man många säga.
Men borde man inte kunna det? Man borde med hjälp av sitt beteende kunna ändra sin känslor?
En person som betytt så mycket i ditt liv, kan du väl inte bara sluta älska?
Visst kan känslor osv svalna, men har du någonsin älskat en människa mycket, eller överhuvudtaget?
Då gör du väl det oavsett vad som händer?
Jag vet inte, detta känns mest som dravel för att jag inte kan uttrycka mig på det sättet jag vill, finner inte de rätta orden, de rätta meníngarna.


Kärleken väntar?
Vart finnes den då, kanske du icke skall jaga den.
Kärlek är antagligen mycket djupare än vad vi egentligen förstår.
Frugan, du tror att du förstår mig och på ett plan gör du nog det jävligt bra.
Men jag är så mycket mer komplicerad än vad du tror, kanske inte just komplicerad men djupare.
Jag säger en sak och menar en annan, ibland vet jag att du förstår.
Och jag vet att "varför inte säga allt rakt ut", tänker du?
Vilket jag alltid brukar göra annars, förutom när de handlar om känslor.
Eller vänta, när fan handlar det inte om känslor?
Jag pratar i koder ibland, men det är för att jag är rädd för sanningen, eller är det sanningen jag är rädd för?
Jag är rädd att du eller någon av dem jag älskar, ska tycka att "fan vad patetisk hon är" och gå.
Jag är expert på att skriva vad jag känner, men i verkligheten får jag tunghäfta.
Men mest av allt är jag rädd att förlora er, dig.

Man tar allting så jävla allvarligt, vilket man inte borde.
Livet är en lek, lek tillbaka så jävla orättvist du kan.
Varför alltid spela efter livets regler?
Varför inte leka lite dödsboll?

Man vill så mycket, den enda jag egentligen känner som gör något åt saker är Judehanna.
Du är så mycket "starkare" än oss andra, men samtidigt så mycket "svagare".
Hur fan det nu hänger ihop, det vet jag inte.
Hursomhelst, så gör du så att saker händer.
Du sitter inte på din röv, som vi andra, och väntar på att saker ska hända.
Du handlar, vi andra är passiva och dumma i huvudet?
Du har en uppgift, gör den.
Eller som Lena säger:
"Gör om, gör rätt"

Det är kanske livet?
"Gör om, gör rätt"?
Kanske man borde ha lite mer stake i sig.
Kanske man borde sluta bry sig om saker.
Kanske man borde supa bort livet?
Ni ser, nu är jag där igen.
Denna alkohol alltså.

Kurt är fin.
Det är du.
Och oavsett vad jag kallar dig, gubben, så är du ljuset i mörkret.
Kaninalainen <3

Och är du här, vill jag att du ska gå.
Är du inte här, vill jag att du ska komma.
Hur fan funkar ens hjärnkontor egentligen?
Jag har så mycket att ge, men jag ger dig så lite.

Ensam är stark, stämmer det?

Letter to dana.

Det finns bara svaga människor?
Det finns inga starka?
Den tanken skrämmer mig.

POFF.
Kärlek, vad är det?