Vi ska alla en gång dö.

Sitter i morgonrock, känner mig helt fel i huvudet.
Känner mig sådär som man inte vill känna.
Ingen ork, ingen lust.

När ens vänskap är på väg att gå åt helvete, och kanske redan har gjort det, så finns det kanske inget mer som ska sägas?
Jag skickar sms till dig, men du svarar inte.
Det är inte jag som är problemet just nu, utan du.
Är svårt att lösa saker när man inte får någon respons tillbaka.
Ärligt talat jag är så trött, jag orkar inte slåss?
Jag är inte konflikträdd, jag är förbannad.
Att du inte ser, hur jag ser, vad jag ser,det är de som gör mig ledsen.
Att du inte pratar med mig om saker längre.

Egentligen bara ett huvud fullt med tankar.
Du ser allt i detalj, du ser snön snöa fort ner men ändå fint.
Du ser träden, vara kala och nakna.
Kontraster.

"Du kommer aldrig mer bli dig själv?"
Jag vet inte. Vem var jag, vem är jag?
Jag har för mig att jag verkade vara rätt rolig förr i tiden.
Ångest.

Om jag bara kunde sluta att bry mig.
Sluta att intressera mig, sluta att vilja veta det jag inte vill veta.
Tyvärr tog jag kanske kärlek på för stort allvar.
Kanske snarare en besatthet?
Hur skulle du kunna ge mig ett riktigt avslut? Du kom på att det inte var så smart att göra slut via SMS eller?
Jag trodde dock aldrig att det skulle ta på mig så jävla hårt.
Allt som har med dig att göra får mig att bli helt fucked up i min hjärna och kaotisk.
F...? Patetiskt alltså.
Jag vet dock inte om jag hatar er, eller om jag är svartsjuk.
Antagligen de senare.
Jag skulle helst av allt bara inte vilja bry mig.
Bara att vänta på att det går över, vänta hur länge?
Minns inte ens vilken månad du gjorde slut. Haha, ironiskt?

Mitt psyke sviker mig ännu en gång.
Svag är inte min starkaste sida.