Aldrig så ensam som du tror.

Just nu är det mina känslor som skriver.
Ja, så du kanske får ha lite jävla överseende med vad det är du får läsa.

Vänner? Tror inte man ska lita på någon, å andra sidan gör jag väl inte det heller.
Det är svårt, men jag menar bränt barn skyr elden?
Helgen var totallt jävla kaotisk, inget jag vill uppleva igen.
Aldrig någonsin mer.
Tror ni/du att jag tyckte det var kul att få ett jävla psykotisktanfall som vilken psykjude som helst? Tror ni att jag någonsin sätter mig i den situationen igen?
Jag gick dit för en anledning, du vinner inte.
Det gör du fan inte.
Du vinner "mina vänner", men du vinner aldrig någonsin över mig.
Ni ser det inte som ett spel eller något att vinna, fine. Jag gör det.
Är det så svårt att ta ställning? Det får det väl vara det.
Jag tänker inte ingå i eran jävla skitarme. Jag vägrar.
Och även om ni kanske inte tycker att Therese har gjort fel, finns det andra som tycker det.
Jag kan knappast säga att jag tvingade mig in på festen.
Jag gav henne ett val, som jag tyckte var uppenbart.
Om ni ser dom som ett intjatad inbjudning, tyck det.
Men det är eran åsikt och inget annat, det har ingenting med sanning att göra.

Ett mail? Tror du det löser allting?
Jag skulle inte vilja ta i er med tång, en k-pist var det jag ville ha och är fortfarande vad jag vill ha.
Och för er som "vet" hur jag mår och "vet" vad jag behöver.
Ni har fel, ni har så innihelvetes jävla fel.
Jag behöver inget mer. Ingenting alls faktiskt.
Jag vill fan inte prata med dig, jag vill inte "lösa" något, det finns för fan inget att lösa.

Vem är din vän? Vem är din fiende?
Jag tar tillbaka allt jag sagt om er, hur fina ni är, hur bra ni är.¨
För det stämmer fan inte.
Och jag säger inte att jag är perfekt själv, ingen som påstått.
Men jag är förbannat jävla trött på falska människor.
Förbannat trött på folk, människor överhuvudtaget.
Jag spyr på världen, jag spyr på ord som Vänskap, kärlek, ställer alltid upp.
Jag vet inte, jag vet fan ingenting längre.

Det är inte ensamhet, det är frihet?