Tankar.

Djupa tankar inatt.
Jag och tiger pratade om ärlighet.
Vad är ärlighet för människor?
Hur kan man tro på någon man inte litar på?
Är det ens möjligt?
Är folk bra på skådespeleri?
"Du måste ha någon tillit till en person för att kunna lita på dennes ärlighet."
Vi diskuterade även hoppet.
Hoppet är det sista som lämnar dig?
Egentligen borde man inte hoppas, för gör du inte det, blir du inte heller besviken.
Det finns ingenting säkert att tro på eller sätta sin tillit på?

Hjärnan är alltid i krig med sig själv.
Det tror jag iaf.
Fantasierna fortsätter, även då man har ytterst lite bränsle till dem.

Jag skrev
"Fly in i drömmarnas värld för när du vaknar är du i samma jävla verklighet som vanligt."
Hur vill vi ha verkligheten, som i våra drömmar?
Hade våra drömmar varit verklighet och verkligheten drömmar, då hade vi antagligen drömt om att få vistas i verkligheten?
Jag vet inte.

Hur vi än lever, klagar vi på allt.
Är det inte det ena är det de andra.
Varför är vi aldrig nöjda?
Varför ska vi alltid ha "det bästa", och när du fått det är det något annat som är "bättre".
Alltid kämpa mot ett högre mål, ett bättre mål.
Varför aldrig vara nöjd med det du har?
Ska det vara så svårt att vara tillfredsställd av endast livet?


Egentligen är vi väldigt egoistiska hela bunten.
Ingen säger det, ingen pratar om det.
Men jag tror det är så.
Jag och hanna pratade lite om självmord.
Det är egoism, det är det.
Men är det verkligen egoism?
Kanske är det vi som är egoistiska för att vi måste behålla personen kvar i liv för vårat eget välmående.
Vi skiter i att personen i fråga verkligen lider med sitt liv, vad det nu än må vara för sjukdom.
Vi vill ha det kvar så, för så länge personen är i liv är det okej?

Pratar emot sig, diskuterar med sig själv.
Jag tror det är nyttigt, ibland är det även nyttigt att prata om sådant "man inte får prata om".
Jag har dubbelmoral, alla tiders.
Mina åsikter faller ofta isär då det går emot varandra.
Jag är kanske lite som den personen som vill ha av kakan, men ändå ha den kvar?

Vi är för gamla för sagor, sagor är för barn?
Drömmar håller oss vid liv säger du?
Om man inte har något kvar att drömma om eller bara helt enkelt inte kan drömma om något, så håller oss inget vid liv?
Hoppet är det sista som lämnar oss?
Hur kan då drömmar hålla oss vid liv och inte hoppet?
Eller är det så att det kanske är bägge delarna?

Folk säger "följ dina drömmar".
Det tror jag är nyttigt att göra, men om du kanske har en helt orealistisk dröm, vad gör du då?
Börjar knarka och hänga med pundare?
Nej det finns mycket mer att göra än att följa dina drömmar.
Du kanske måste finna dina drömmar, leta upp vad det är du drömmer om.
Att skaffa sig en dröm borde väl vara första steget?

Det finns så mycket intressanta saker att diskutera och vädra i luften.
Varför är vi så blyga att prata om saker alla tänker på?
Varför vågar vi aldrig prata om riktigt svåra saker som kanske alkoholism, droger, sexmissbruk eller vad det nu än må vara?
Jag är trött på allt tassel kring känsliga ämnen.
Det blir inte mindre känsliga för att ni inte prata om dem.

Meningar ska utbytas och åsikter likså.
Kom igen people, eller är det bara jag som har ett stämband?


Jag ursäktar hanna för alla brutala frågetecken och kommatecken här och var.